Bref ifrån Rom
(Till Professor E. G. Geijer).
Roma, d. 14 Mars 1818.
[...]
En i allt, utom i snille, med Byström olikartad natur är Danmarks artistiska ära och stolthet, Thorvaldsen, en oupphörligt drömmande, tankspridd, inom sig sluten och djupt melancholisk Phidias-ande i en välväxt, men blek och mager gestalt af några och fyrtio års ålder. Den höga, vackra, men svårmodiga pannan, de stora blå ögonen, som med ett slags förvirrad blick tillkännage, att hans egentliga uppmärksamhet sällan är fästad vid de föremål, som utvärtes omgifva honom, förråda genast en fantasiens omedelbara son; och då han ej talar något enda språk rigtigt, utan ofta måste sammanblanda fyra eller fem för att göra sig begriplig, samt tillika bar oupphörligt ett par dussin saker på engång sväfvande för sin föreställning, så bär hans ansigte nästan alltid, i sällskap och samtal, ett visst naift uttryck af bryderi och förlägenhet, som kläder honom rätt väl och förträffligt passar till det lakoniska sätt, hvarpå han meddelar, liksom skurna i sten, sina merändels epigrammatiskt spetsade tankar. Dessa äro ofta så humoristiskt qvicka, att åhörarn deröfver kunde frestas att skratta i hjäl sig, men utan att man ser infallets lustighet rubba ett enda drag i den talandes allvarsamma, gulbleka anlete. Sådant är det personligt synbara väsendet af den man, som är på vägen att stifta ett nytt Skulpturens tidehvarf, och med den nordiska malmådran i sitt lynne omsider i sjelfva Rom blifvit Canova’s öfvermäktige medtäflare. Jag tror, att Tyskarnes och Engelsmännens gemensamma omdöme derutinnan icke bedrager sig. Italienarne vilja, i det längsta, skjuta ifrån sig den hårda nöten, att inrymma första rummet bland nyare tiders bildhuggare ät någon annan, än Venetianarn; till en del af nationalfåfänga, till en del väl också af en ursprunglik olikhet i känsla och tyckets daning: alla medgifva de likväl, att efter Canova’s död är den skandinaviske främlingen sjelfskrifven thronföljare till detta slags kungadöme. Fransoserne sväfva ännu, heter det, med sin mening oafgjordt midt emellan. Enligt min åsigt (om du ej vredgas, att en oinvigd yttrar någon), har Canova, då han återförde sin konst till en i utöfningen förglömd åskådning af Antikens eviga urbilder, och derigenom nödvändigt åter måste komma på spåren af den enkla, ädla och naturliga styl, som länge varit drunknad i Berniniskt-fransysk flärd, gifvit första väckelsen till den nya högre flygt, som bildhuggeriets anda i senare tider börjat utveckla; denna ära, som ej kan honom beröfvas (ty Sergell, undangömd i Norden, lefde och dog utan inflytelse på den allmänna europeiska konstbildningen), synes mig redan så betydlig, att man utan obillighet kan tillåta sig anmärka det armod på upplinning och den behagsjuka veklighet, som hålla honom fjettrad vid gränsen af Italiens närvarande själsodling och stänga honom på halfva vägen till hans glänsande mål. Väl har jag ännu ej besökt Canova’s verkstad, men likväl, i Petri-Kyrkan och annorstädes, af hans arbeten sett tilsträckligt många, för att icke vid ett sådant besök göras vacklande i min öfvertygelse. Thorvaldsen, själfullare och djerfvare, har ej låtit sin konst liksom stanna framför det gränsesnöre, som skiljer den antika skönhetens ägor från det moderna lifvets, eller nöjt sig att hon på denna sidan om snöret inöfvat en och annan sirlig attitude, behändigt lånad från gudasynerna på den andra; hans mejsel har huggit snöret i tu, och skulpturen har tagit fotfäste på sitt gamla fält, der konstnärn ej vidare betraktar antikerna med en slafvisk vördnad, såsom hårda Sinai-taflor i hvilka hvarje skåra är gudomlig, utan med den obekymrade förtroliga kärlek, som är känslan af en i eget bröst och egen arm lika odödligt fortlefvande konstförmåga; han studerar ej mer de forntida mönstren, han lefver, tänkar och skapar i deras mästares lynne. Redan öfverträffar han dem i basrelief; en märkvärdig omständighet, som tycks antyda en annalkande förmedling och försoning mellan Skulpturen och Måleriet, om hvilka man skulle kunna påstå, med en ur Philosophien hämtad jemförelse, att den förra vore Plastikens natur, den senare dess ethik. Thorvaldsens fantasi är poetisk, i ordets högsta bemärkelse, en abyssus af instinkt och drift, ur hvars dunkelhet den ena skapelsestanken efter den andra, slag på slag, framblixtrar med friska, harmoniskt sinliga gestalter. Den berömda frisen i upphöjdt arbete, som föreställer Alexanders intåg i Babylon, efter återkomsten från hjeltens persiska och indiska fälttåg, är ett helt epos i marmor, af en grekiskt-österländsk verldspregel. Från en öfverflödig beskrifning vi11 jag förskona dig; lätt nog kan du förmoda, till hvilken mångfald af skönhet och charakteristisk egendomlighet den sinnrika konstnärn skulle föranledas af ett sådant ämne, Alexanders hjelteprakt och de med skänkar mötande Österlänningarnes hyllningar. I sanning, då Napoleon underlät att göra den tillämnade Rom-resa, för hvilken denna fris beställdes att smycka Quirinalpalatset vid hans intåg, försummade han med detsamma åsynen af kanske det enda verkligt Sköna, som ästhetiska lofoffer någonsin frambragt till hans ära. Jag lemnar dock derhän, huruvida han borde funnit sig smickrad, om han märkt de frihetsälskare, som ro af alla krafter bort öfver Tigris, och om han förstått denna sluga vink öfver frivilliglieten af Babyloniernes glädje.
Ett lika herrligt och fulländadt verk, ehuru i mindre mått, är en basrelief, som behandlar den scen ur Iliaden, då Agamemnons härolder bortföra Briseis från den vredgande Achilles. Man kan icke se sig mätt på denna rika, och dock så enkla sammanställning af storhet och smärta, kraft, svaghet och medlidande, på gudinne-sonen, som vänder sig bort, skakad i alla nerver af harm och hämdbegär, men lika skön ändå, pä den milda Patroclus, som sakta skjuter ifrån sig den hulda, darrande Briseis, hvilken vänder sig och med sorglig försakelse bjuder till alt foga sig efter nödvändighetens lag; ändtligen på hennes begge visa ledsagare, som oaktadt all tillbörlig härolds-vördighet synbart skynda sig allt hvad de förmå, glada i sina hjertan att med lif och helbregda lemmar hafva förrättat ett så slemt ministervärf. I den gamla verlden är Thorvaldsens natur liksom infödd. Med öfverraskande sanning och dock utan all trälaktig efterlikning, har han ej längesedan täflat i deras eget manér med mästarne af den före Phidias rådande stylen, om hvilken man först nyligen erhållit fullständigare begrepp, genom de såkallade äginetiska konstverkens upptäckt. Kronprinsen af Bayern, den ifrigaste och frikostigaste af alla nu lefvande förstliga konstälskare, har köpt dem och låtit hitföra dem från Grekland; han vistas sjelf för det närvarande i Rom, och äfven konstverken äro ännu ej till Miinchen afhämtade. En bayersk historiemålare Wagner, densamme som öfver dem uppsatt den beskrifning, hvilken Schelling utgifvit och riktat med förträfllige tillägg, har dem tills vidare under sin tillsyn, och samlingen fins i ett hus ej många gator ifrån mig. Emedan åtskilliga voro skadade och lemmalytta, fick Thorvaldsen det uppdrag att hela dem, och fördjupade sig under detta göromål, hvilket han ock fullbordade till alla kännares högsta nöje, så långt i betraktelsen af deras sällsamma skaplynne, att följden omsider blef en Hoppets gudinna, som sluter sig till de öfriga lik en mildrad fortsättning.
Dessa åldriga guda- och krigarbilder ha en markvardig stämpel av sträng religionsmystik. De, som forfardigat dem, trodde tvivelsutan att en gud föga hedrades, om hans bild förtjusade liksom en vacker människas. Väl tillkännager samtliga gestalternas utarbetning en redan grundlig kännedom av människokroppen, och det nakna viker ingenstäds, utom i behandlingen av huvud och ansikte, från lagarna av punktlig natursanning. Men icke blott en viss dyster böjelse för magerhet, som tydligen är uppsåtlig (liksom ock i den äldre kristendomens bildande konst), utan annu mer ett gemensamt och lika uppsåtligt halvegyptiskt syskontycke över ögon, mun och haka, ett strävt och gåtaktigt småleende, påminner om den konstperiod, som följde på de äldsta Hermerna och Dädali träbilder. Man vet, att i Hindostan, än i dag, alla heliga beläten måste göras efter vissa uråldriga, oforanderliga typer, over vilkas noggrant iakttagna likformighet prästerna hålla vaksamma händer. Denna likformighet inskränker sig här nästan blott till fysionomi och ansiktsdaning; för övrigt är det asiatiska religionsallvaret synbart på vägen att försona sig med hellenismens glada kroppslighet. Småningom glattades det alldeles bort ur grekernas plastik, i samma mån som de symboliska begreppens uttryck, nödtorftigt men tillräckligt for andakten, måste giva vika for det begär, som även i mytiska gestalter ville se den högsta fullkomlighet av mänskliga kroppsformer. Det är sannolikt att Phidias i sina höga, underbara tempelbilder sökte en jämvikt, en harmoni mellan religionens mystiska och konstens estetiska fordringar. En tid kom, då de sista tillfredsstalldes på de förras bekostnad; och konsten, som nu arbetade blott att smycka slott och termer åt jordens mäktige, sjönk i samma grav som redan förvarade religionen till en annalkande uppståndelse.
Möjligtvis ä Canova en fullkomligare marmorhuggare än Thorvaldsen; denne har dels ett ömtåligt bröst, som icke tillåter honom att länge i sender sysselsätta sig med huggning och dricka det mjölfina marmorstoft, hvilket alltid i en sådan verkstad kringhvirflar, dels ett lynne, som i allting mest fäster sig ved sjelfva tanken, och af sitt rika förråd gerna retas att så skyndsamt som görligt begifva sig från gamla tankar till nya. Likväl har han, i senare tider, bekommit så utmärkt skicklige arbetare i sin tjenst, att hans bildverk äfven i denna hänsigt ingenting skänka medtäflarnes efter. Thorvaldsen har jemväl i christliga ämnen försökt sig; måhända med mindre framgång. Den sköna italienska medeltiden har skulptörer att framvisa, som på detta fält öfverträffat honom. Ingen konstnär bör våga sig på Christendomens heliga häfder och legender, utan att befinna sig med sin hela håg och sitt hela hjerta på denna läras milda, paradisiska grund. Thorvaldsen är dertill ännu förmycket antik. Deremot skulle du säga, om du såge hans ryktbara hjeltestod Jason med det eröfrade gyllne skinnet, och hans basrelief Natten, som innan kort blir lika ryktbar, att hans konst har sammanfattat de båda polerne af den spher, som ligger nedanom den högsta. Jason är det sanna idealet af en Heros, lugn i sin sjelfkänsla, mägtig i sin styrka, ädel i dess utöfning: Natten en oändligt ljuf qvinnogestalt, klädd och bevingad, som under en vallmokrans, med tvenne sött slumrande barn i sin famn, sjelf slutande sina fagra ögonlock i obekanta drömmar, sväfvar sakta utåt den stjerniga rymden. Så äro, innan andeverldens egentliga mysterium uppgått i själen, kraft och aning de herrligaste skepnader, till hvilka lifvet kan svinga sig. De äro Naturens, de äro Antikens A och O; men omedelbart bortom aningens natt gryr morgonrodnaden af ett nytt, ett ljusare solhvarf. Det är den himmelska kärlek, som försonar sina verk med Sig.
“L’Amor, che muove ‘l Sole e l’altre stelle.”
(DANTE.)
