Den 23 Mars.
[...]
Vad de sista [i.e. Engelsmännen] beträffar, så märker man här ingenting af den hos Albions döttrar vidtbeprisade blonda skönheten. De vackra sitta troligtvis i ro på sin stolta ö, och låta de andra tåga omkring verlden. I alla fall skulle de här öfverglänsas av Roms madonne-lika flickor och junoniska fruar, bland hvilka ögat ofta möter gestalter, som visa kanske det högsta kroppsliga mått av qvinlig fägring. Sjelfva Fransyskorna, med all sin sprittande behaglighet, förhålla sig till dessa Cynthior, Corinnor och Cornelior, i skönhetens krigsmakt och taktik, endast som lätta skärgårdsbåtar till fullrustade linieskepp. Liknelsen är besynnerlig och ej särdeles poetisk, men jag hittar i hast ej en bättre. Likväl går Thorvaldsen nog långt i ästhetisk kärlek till sitt nya fädernesland, när han påstår ingen käring i Rom vara så stygg, att ej en viss lemning av ideal och plastisk symmetri ännu blickar fram genom hennes vanskapnad.
[...]
Helsa i Stockholm våra målande och bildhuggande vänner, och säg dem, huru ofta de här sväfva för mina tankar, och huru ofta jag önskar dem hit till de tusenfaldigt skiftande taflor, som skönhet och konst, ehvart man vänder sig, öfverallt rulla opp för skådarens öga. Visserligen förvirras man, till en början, och liksom förtrycks i sin andliga frihet, av denna mängd olikartade föremål, bland hvilka hvart och ett äger sin lockande märkvärdighet; man sjunker i en slags mjältsjukt passif hängifvenhet åt de omgifvande tingen; ja, sjelfva kroppens hälsa blir angripen genom det oafbrutna öfverströmmandet af retelser till de högsta själskrafternas sysselsättning. Ett sådant tillstånd räckte hos Thorvaldsen i flera år efter hans hitkomst, under hvilken tid syntes han fullkomligt overksam, tills ändtligen hans inre hunnit utbilda en jemvigt mellan sig och omgifningens mäktiga inflytelser, mellan uppfattningen och återspeglingen, eller så till sägandes mellan födoämnen och digestion; då började han sjelf att bilda oförgängliga organismer, och ådagalade med sin Jason, att han nu vore blefven myndig och fri.
[...]
