Per Daniel Amadeus Atterbom
Rom
Erik Gustaf Geijer
Uppsala
Dateringen fremgår af Svea, hvori brevteksten er publiceret, se Atterbom, op. cit.
Kommentarerne til dette dokument er under udarbejdelse.
Den 23 Mars.
[...]
Vad de sista [i.e. Engelsmännen] beträffar, så märker man här ingenting af den hos Albions döttrar vidtbeprisade blonda skönheten. De vackra sitta troligtvis i ro på sin stolta ö, och låta de andra tåga omkring verlden. I alla fall skulle de här öfverglänsas av Roms madonne-lika flickor och junoniska fruar, bland hvilka ögat ofta möter gestalter, som visa kanske det högsta kroppsliga mått av qvinlig fägring. Sjelfva Fransyskorna, med all sin sprittande behaglighet, förhålla sig till dessa Cynthior, Corinnor och Cornelior, i skönhetens krigsmakt och taktik, endast som lätta skärgårdsbåtar till fullrustade linieskepp. Liknelsen är besynnerlig och ej särdeles poetisk, men jag hittar i hast ej en bättre. Likväl går Thorvaldsen nog långt i ästhetisk kärlek till sitt nya fädernesland, när han påstår ingen käring i Rom vara så stygg, att ej en viss lemning av ideal och plastisk symmetri ännu blickar fram genom hennes vanskapnadI.
[...]
Helsa i Stockholm våra målande och bildhuggande vänner, och säg dem, huru ofta de här sväfva för mina tankar, och huru ofta jag önskar dem hit till de tusenfaldigt skiftande taflor, som skönhet och konst, ehvart man vänder sig, öfverallt rulla opp för skådarens öga. Visserligen förvirras man, till en början, och liksom förtrycks i sin andliga frihet, av denna mängd olikartade föremål, bland hvilka hvart och ett äger sin lockande märkvärdighet; man sjunker i en slags mjältsjukt passif hängifvenhet åt de omgifvande tingen; ja, sjelfva kroppens hälsa blir angripen genom det oafbrutna öfverströmmandet af retelser till de högsta själskrafternas sysselsättning. Ett sådant tillstånd räckte hos Thorvaldsen i flera år efter hans hitkomst, under hvilken tid syntes han fullkomligt overksam, tills ändtligen hans inre hunnit utbilda en jemvigt mellan sig och omgifningens mäktiga inflytelser, mellan uppfattningen och återspeglingen, eller så till sägandes mellan födoämnen och digestion; då började han sjelf att bilda oförgängliga organismer, och ådagalade med sin Jason, att han nu vore blefven myndig och fri.
[...]
Denne tekst er et uddrag af et brev, som oprindelig blev trykt i tidsskriftet Svea i 1820, jf. Atterbom, op. cit. Teksten er skrevet af herfra. Der citeres kun de dele af brevet, der har med Thorvaldsen at gøre.
Teksten findes også trykt i Böök, op. cit. med ortografiske og redaktionelle ændringer.
Svea trykte også Atterboms breve fra 14.3.1818 og 16.3.1818.
|
|
Jason med det gyldne skind, 28. januar 1803 - Senest 19. marts 1803, inv.nr. A52 |
Sidst opdateret 29.08.2014
Atterbom fortæller den samme anekdote i en lidt anden form i en senere artikel, se Böök, op. cit., p. 158-159:
Även de ålderstignare [av kvinnorna] hade mestadels ett utseende, som besannade Thorvaldsens (visserligen något överdrivna) utrop på ön Procida, men icke av samma anledning.
[Atterbom uddyber i en note:]
“Se”, sade dessa raders författare där till Thorvaldsen vid anblicken av en gammal bister kvinna, “huru lik hon är en furie. en emuenid!” – “Ja”, svarade han hänryckt, “i Italien är varenda käring ett skönhetsideal.”