[...]
Thorwaldsen har en stor studio vid Piazza Barberini, hvarest en hel mängd arbetare äro sysselsatta med att ur marmor hugga ut hans tidigare arbeten. Det är nästan som en stor fabrik, der gudomligheter och hjeltar kunna beställas och vägas mot pund sterling. Thorwaldsen sjelf bor vid Via Sistina i ett stort grått hus, i hvilket han har sin egna lilla atelier i öfre våningen. När jag för icke länge sedan i sällskap med ett par bekanta gjorde en uppvaktning der, stod han i sin skinnfodrade grå nattrock och modellerade på en af de kolossala apostlarne, som nu stå i Köpenhamn. Thorwaldsens utseende är mycket intressant och imponerande, han är storväxt och med hvitt har, blåögd som en gammal isländare från Snorre Sturlesons tid. Det talades bland annat om hans stora fris Alexandertåget, och han sökte i anledning deraf fram en gammal handteckning, som låg ihoprullad och instucken bland hans rena skjortor och strumpor i en dragkistlåda. Han är mycket enkel, vänlig och naturlig.
Med min stora fortjusning öfver den antika skulpturen, måste jag tillstå, att den moderna icke mycket anslår mitt sinne. Jag tror likväl, att Thorwaldsen obestridligen är ett stort snille i sin konst, – och hans arbeten skola säkert alltid blifva högt beundransvärda for sin inneboende enkelhet och styrka och frånvaro af all näpen småaktighet. Framför andra tyckes han hafva haft en medfödd takt att hålla sig inom skulpturens gränser, kanske till och med litet for långt ifrån arkitekturens. Hans oerfarenhet eller otillräckliga bildning i arkitektoniskt afseende framstår måhända tydligast i påvens monument i Peterskyrkan. Men om man har brister i sådant fall, hafva de förmodligen sin grund endast deri, att han tillhör en tid, då arkitektur och skulptur, i stället for att vara ordentligt formälda, liksom äro skilda åt och vända hvarann ryggen. Det måste utöfva ett menligt inflytande på skulptörens inbillningskraft, om han är tvungen att, såsom nu, vara likgiltig för hvar hans arbeten en gång skola få plats. Skulpturarbeten blifva också derföre i våra dagar sällan annat än mer eller mindre väl förstådda och isolerade kuriositeter, konstspökerier med det, som en gång under andra tidsforhållanden var fullt af lif. I allmanhet skulle man kunna tycka, att det alltid ar någonting motbjudande i konstverks allt for stora flyttbarhet, och att vår tid har orätt i att göra konstverk till en marknadsvara, en expositionsartikel.
Bland skulptörerna kan man också nästan räkna Overbeck och hans skola, Præ-Raphaeliter, Purister, Nazarener eller hvad helst de önska att blifva kallade; åtminstone tyckes deras arbete vittna om, att de betrakta färg och clair-obscur såsom varande, om icke just riktigt syndiga, likväl obehöfliga och nästan förkastliga element i målning. Deras mål synes vara att framställa endast häntydningar om en mera andlig verld än den naturliga, och de visa sig derföre liksom rädda för att in blanda i sina taflor någonting likt den verkliga, oss vanliga menniskor omgifvande verlden. De smyga sig fram med tillbakahållen andedrägt och utgjuta sina superpietistiska inspirationer endast i bleka konturteckningar eller i så matta och beskedliga färger som möjligt. Vi hafva varit och besökt Overbeck, som bor mycket afsides nära Ghetto eller judeqvarteret, i Palazzo Cenci. Han har ett utseende, som något påminner om Schillers porträtt, är klädd i en lång svart rock som en sakristan och har en svart kalott på hufvudet. Arbetade på några stora kartonger, evangeliska ämnen. Mycket stillsam, artig och vänlig.
[...]
Det har nyss varit auktion i Thorwaldsens hus, och jag köpte der en gammal pergamentsportfölj, som tillhört honom. Den ser visst tom ut, men som jag hoppas, är den ändå kanske full af grekiska spökhistorier och vackra fantasier, – åtminstone är det en relik, som jag värderar. Kostade några bajocchi. Vädret är förtjusande, och om söndag börja de så kallade oktoberfesterna i Villa Borghese.
[...]