THORVALDSENS DÖD
En korrespondent i Köpenhamn skrifver oss den 24 Mars på aftonen, att denne kanske nutidens störste konstnär aflidit.
“Jag har i dag varit vittne till ett dödsfall, hvaröfver icke blott Danmark, utan hela den bildade verlden skall känna saknad. – På Kongl. Teatern skulle i afton för första gången uppföras Friedrich Halms bekanta ‘Griseldis’, och redan klockan half sex voro nästan alla platserna i Salongen upptagna. På första Parquetten, icke långt från mig, satt en gammal, gråhårig man, hvars genialiska och marquerade anletsdrag ovilkorligen måste fästa en främlings uppmärksamhet. Redan var simfonien nära sitt slut, och åskådarne afvaktade med spänd väntan ridåns uppgång; – då plötsligen en oro, en rörelse förmärktes bland dem, som närmast omgåfvo den gamle. Det gråa hufvudet hade fallit ned på bröstet, – det blixtrande ögat hade förlorat sin eld, – kroppen var ett ögonblick liflös. Af de omkringvarande blef han genast förd till sitt logis uti det närbelägna Charlottenborgs slott. Flere på Teatern tillstädesvarande läkare skyndade dit, och gjorde åtskilliga försök, at frånrycka döden ett så dyrbart byte – men förgäfves! Den man, som fordom så ofta gjutit lif i den kalla, döda stenen, som skapat så många själfulla bilder af Massa-Carraras marmor, var nu träffad af dödens hämnd. I Thalias Tempel (hans älskningsställe), omgifven af tusendetals beundrare och vänner, samt vid tonerna af Beethoves simfoni hade hans ande flyktat hän från jorden. – – – – Det var Thorvaldsen.
– – s.
Vi tillägga följande från en annan hand: “Som en löpeld utbredde sig redan samma afton detta sorgens budskap öfver hela staden; ingen mottog det utan en smärtsam öfverraskning, och så skall det mottagas icke blott af hela Danmark, som i honom förlorat sin namnkunnigaste medborgare, men af hela Europa, af hela den bildade verlden. Ty en hvar vet att konsten med honom förlorat sin förnämsta idkare så väl bland hans samtida, som sedan mer än tvåtusen år. Redan en längre tid hade Thorwaldsen befunnit sig mindre väl, sannolikt till följe af en benskada, hvaraf han led. Likväl hoppades både han sjelf och hans vänner, att detta generella illamående, som icke hindrade hvarken från arbete eller från deltagande i sällskapslifvet, skulle försvinna med den återkommande våren, då han ämnade än en gång besöka Italien, för att ordna sina angelägenheter der. Ännu sista dagarna af hans kraftfulla och verksamma lif, arbetade han på modelleringen af en bröstbild af Luther, och hade dessutom på sednare tiden fullbordat en räcka af medaljonger, föreställande de serskilda konsternas genier, af hvilka Skulpturen, om hvars attributer han ej var rätt enig med sig sjelf, var det sista arbete han fulländade. Likaledes hade han kort före sin död fulländat en ung Hercules och till en del en Esculap, båda bestämda att pryda Christiansborg. Liksom det åt hans arbeten och konstskatter helgade museum, hvars fullbordande han icke skulle upplefva, och mot hvilket han blott hade att anmärka den dertill valda plats, var honom ett kärt och dyrbart bevis på Danskarnes erkänsla, så var det och hans bestämda, för vänner ofta yttrade önskan, att efter döden få hvila i denna konstens helgedom, en önskan, hvilken den sinnrike byggmästaren äfven varit betänkt att uppfylla genom användande af en passande plats i förgården.
Thorwaldsen var född d. 19 Nov. 1770 och afled således vid en ålder af öfver 73 år. Han efterlemnar åt verlden sitt berömda namn, åt Europa sina arbeten, och åt Danmark, jemte hedern att kalla honom sin son, en del af dessa arbeten och sitt ovärderliga museum. Sin enda dotter, som för närvarande vistas i Rom, lemnar han ett arf, som, i anseende til serskilda intressen, det stora afståndet och främmande förhållanden, torde blifva vanskligt og att reglera. Konferensrådet Collin, professorerne Clausen och Schouw äro såsom kommissarier bemyndigade att ordna boet, och redan i färd dermed. För den egendom han har i Rom, och hvaribland ännu många, stora konstskatter befinnas, har han redan förut till udtredningsmän utnämnt danska konstnärerne Bravo och Küchler, och efter förljudande afreser hans svärsons broder, jägmästaren Paulsen, medn det första till Rom, för att deltaga i ordnandet af sakerna der.
Thorwaldsens rika, hederskrönta lif är således slutadt; han kunde måhända lagt ännu några år dertill om han qvarblifvit under söderns milda himmel, ostörd i sina gamla, jemna vanor, eller utan att blifva öfverlupen af rådgifvare för hans kroppsliga onda; men han slutade sitt lif genom en snabb, smärtfri död, i ett åt konsten invigdt tempel. Det hade måhända vid underrättelsen om denna sorgliga tilldragelse, som genast spridde sig i teatern, varit passande att inställa representationen; men att detta icke skedde torde få tillskrifvas den omständigheten, att de, som hade myndighet dertill, redan aflägsnat sig med den döende konstnärn, och seda i smärtan glömde att underrätta de spelande och publiken, hvilka ännu icke hade full visshet om att döden verkligen träffat den berömdaste af alla nutidens Danskar.
