[…]
D. 22 Apr. Det är blott i Rom, bland den gamla verldens mästarverk, som Mästare i Sculptur kunna bildas. Canovas Attelier är dock den första i Rom. Hvar kan man få se marmorn så lefva som i hans Venus, hans Dansörer, hans Bacchant, hans Hebe! Hvar hafva den qvinliga skönheten och gracen blifvit så idealiskt framställda på något annat ställe i verlden? Hans karl-figurer äro ej nog starka. I Gruppen Hercules och Lycas är den sednare alltför liten, att våga en kamp mot styrkans Gud. Men Hector och Ajas äro sköna! Äfvenså Theseus som slår Centauren. Canova har dock uteslutande förstått framställa den qvinliga skönheten: man måste akta sig att ej blifva kär i hans qvinnobilder.
Thorvaldsen är i detta afseende motsatsen af Canova. Hans Gracer, hans Venus, synas mig något kalla, styfva, stela. Deremot hans Theseus, Herdar, Johannes döparen – de lefva verkligen och lefva såsom männ. Han har överträffat alla sina öfriga verk genom Basreliefen, som föreställer Achilles, då han lemnar ifrån sig den älskade Briseis. Lugnet hos Patroclus och Achilles rörelse äro mästerligt uttryckta. I allmänhet kan det svårligen bestridas, alt han i Basreliefs-sculptur öfverträffar alla sina medtäflare – sjelfva Canova icke undantagen. I sina Basreliefer tyckes han mig mera varm och mera ljuf, än i sina statuer. I bildstoder och fristående bildgrupper behagar mig deremot Canova bättre.
[…]
Den 4 Maji bjöd jag Rom farväl, och afreste derpå i sällskap med en Svensk Officer vid Lif-Grenadiererna Capitain v Yhlen, som tvenne år vistats uti Italien. Ej utan saknad skildes jag från Byström och Mörner, som der varit mitt dagliga sällskap. Den förre är en rigtig Svensk hedersman, för hvilken jag hyser stor aktning: den sednare likaså, en äkta okonstlad, vänlig natur. Att båda genom sina talanger, göra Sverige ära; behöfver jag ej säga, emedan det är förut tillräckligt kändt. Af de attelieer jag såg i Rom, förekom mig Byströms såsom den rikaste på nya productioner. I Thorvaldsens såg jag ganska få nya arbeten: Han är mycket mera känd än Byström och har flera beställningar från alla håll: deraf härleder det sig väl. Den qvinliga skönheten förstår verkligen Byström bättre än Thorvaldsen. Man kan ej se något vackrare och graciösare arbete, än det han nyligen hemskickat till Grefve Bonde på Säfstaholm. Det föreställer Venus, som omfamnar och kysser Amor. Hvar och en som reser förbi Säfstaholm, utan att se det; har gjort en stor förlust.
[…]