EN VECKA I KÖPENHAMN.
AF ALEXIS.
THORVALDSEN.
Bildhuggaren Thorvaldsen är för Danmark hvad Berzelius är för Sverige, han är nationalärans grundplåt. Hvart i verlden vi Svenskar komma och hvart en Dansk kommer, bära de förre Berzelii och de sednare Thorvaldsens namn på tungan; dessa namn äro praktmedaljer i vårt tidehvarv, som vi ej kunna få vexlade mot utlandets lärde och konstnärer, dessa skiljemynt i vetandets och konstens verld, som finna i sådan mängd. Det är derföre dessa namn utgöra ett verkligt kapital, de ligga all tid som en metallisk valuta i nationalhederns skattkammare och gifva förtroende åt oss, utelöpande papperssedlar, som lefva af rentan på deras ära.
Thorvaldsen är nu sjuttiotre år gammal; det är en kämpagestalt, högvext, hvithårig och med ett uttryck af enkelhet och trohjertenhet i det öppna anletet. Man har sagt, att han har ett ärligt bondansigte; men om detta är sannt, måste man afdraga alla de drag af råhet, som gör att ett bondansigte är igenkännligt bland tusende. Man ser nemligen bland böndernes barn en mängd vackra och hvad man kallar nobla ansigten, men detta förgår vanligen med tiden, och blicken, liksom munnens nyansering, får ett uttryck af hyfsningsbrist; den odlade blomman vexer dubbel, bladen blifva fina och böjliga, äfven sedan hon är fullvext; men den som vexer på kall jord, tuktad af klimatet, beskuggad af sina mera högvexta grannar och utträngd utom odlingen gebiet blir sträf, enkel, luktlös och utan prålande färger, liksom hon kommer att sakna denna mjukhet och ledighet i form, som utmärker kulturens inverkan.
Thorvaldsen ser således ej ut som en bonde, utom deri att han ej är veklig, utan en stark man.
Thorvaldsens far var bildskärare vid Holmen, och redan vid elfva års ålder kom sonen in i Konstakademien; först då han var 26 år gammal, fick han tillfälle att besöka Rom, konstens urhem midt i sina ruiner. Hans talang liksom hans rykte vidgade sig alltmer och 1800 blef han utnämnd till professor i Romerska konstskolan St. Lucas, en kättare och dock en romare. Bertil Thorvaldsen kallades i Rom blott för signor Alberto, och romerska pöbeln skulle nära nog velat stena den, som ville tvifla på att den store signor Alberto ej var en infödd Romare. Men han var det icke, ty han längtade ännu beständigt tillbaka till Danmark med sina bokskogar och sina svanor, och sörjde öfver att man knappt kände honom der. Det var med honom i Danmark som det var med Scheele i Sverige: man visste ej av honom och ville knappt kännas vid honom förr än hela Europa redan förut beundrade honom. Det är, som det synes, ett skandinaviskt fel att ej vela förstå, det store män födas äfven ibland oss. Vi tillåta gerna en fransman eller engländare att göra sig ett namn; men om en svensk, eller dansk, eller norrman lyckas att få ett sådant, blifva hans respektive landsmän liksom litet småförargade på honom och erkänna ej hans storhet, förr än vi rent af blifva tvingade dertill af fremlingar. Då åter blifva vi flata över, att vi ej sJelfva sett hvad alla andra inse och för att hjelpa saken falla vi på knä, då det öfriga Europa blott står beundrande, och krypa på magen, då Europa faller på knä. Med ett ord, vi gå alltid ett steg längre i förtjusning än alla andra, för att liksom visa att vi, oaktadt vi ibland ej vilja ens högakta en stor man, rent af afguda bonom, om det ändtligen så skall vara. Då ligga vi der, goda skandinaver, på näsan framför den store mannen och skrika oss hesa af hans beröm, för att liksom kunna säga till hela utlandet: “Ser ni, edra lymlar, att vi förstå oss på hans värde, vi också, och det med besked.” Då täfla regering och folk att utmärka honom, han blir adlad, han blir riddare, han blir kommendör, han blir etatsråd, vi inplottra hans namn i alla möjliga akademier och sällskaper, ända från Vetenskapsakademien till Frivilliga brandkorpsen för lösören, öfverallt skall han bli hedersledamot, alla täfla att räkna honom för sin; men vi goda Skandinaver betänka ej att allt det der kommer för sent och först sedan mannen redan är öfver våra artigheter och vår beundran. Bättre vore i sanning om vi i tid observerade dem som vilja höja sig öfver medelmåttan i vetenskap eller konst; vi skulle ej låta en sådan komma i fara att svälta ihjel, vi skulle ej såra honom med förnäma axelryckningar eller nedtrycka honom med en dum beskyddaremine; vi skulle underhjelpa, lätta hans bana så mycket vi kunde, i tid erkänna hans förtjenster, för att ej på slutet få en syndaskuld öfver vårt hufvud, hvilken vi då mera äro urståndsatta att betala. Och – sedan vi en gång fått oss en stor man, vore det ej skäl att icke inblanda hans namn i de lumpna dagens strider, där han kan förlora mycket, men vinna intet; vore det ej skäl, att ej skjuta honom framför sig i den usla striden om dagens hugskott och dagens opinioner, utan låta det stora vi ega få vara stort, ensamt och herrligt som det bör vara.
Thorvaldsen hade, som förut är sagdt, samma öde som Scheele hade i Sverige. Men i Thorvaldsens öde blef också en ändring, och sedan han i 23 år byggt på sin ryktbarhet, kom han hem på ett besök – och Danskarne fingo nu reda på att den der Bertil Thorvaldsen, som var född på Holmen i Köpenhamn och som talade danska, var en stor bildhuggare. Han högg nu bilderne åt Frue Kirke, men återreste till Rom igen – det var för kyligt derhemma. Hans återresa var ett triumftåg och man kom under fund med att Bertil var vän med en konung, den konstälskande Ludvig af Bäjern. En Konge som var hans vän, det var högst remarkabelt, och ett helt Europa som beundrade hans konst, det var kuriöst – och nu föll Danmark med underlydande öar ocb hertigdömen på knä och vidare raklånga ned i stoftet och började älska och beundra ända till befängdhet. När således konstnären ännu en gång återkom till sitt fosterland bar man honom i triumf, kramade honom, skrålade och sjöng för honom och bar sig åt alldeles som vilsekomna bin, som oförmodadt återfått sin vise; det var ett surrande, ett pipande och ett krypande utan all ända.
Thorvaldsen bor nu i Köpenhamn och sysselsätter sig med ordnandet af sina arbeten och skapandet av nya.
Kom med mig på ett besök hos honom. Vi gå till detta chokladfärgade slott som ligger med en front mot torget och en mot hamnen, ty Charlottenborg är en sluten fyrkant. Vi gå in inom denna stora port, till venster öfver den ödsliga gården, där gräset gror mellan stenarne (i paranthes sagdt ett igenkänningstecken för alla de kungliga slotten); vi komma in i en stor korridor och vidare uppför en halftrappa. Vi knacka på dörren, en gumma öppnar litet grand. – Er Thorvaldsen hjemme? – “Ja, var saa artig!” – säger gumman och vi träda in.
Det yttre rummet är fullt av tavlor , ett ofulländat basrelief står i ena hörnet, ett par gipsbbilder titta ner från en hylla – där är ingången till den store mannen. Men i de inre rummen träffa vi Thorvaldsen sjelf. Den gamle är klädd i sin hvardagsrock, en svart sammetsbarett skyler ofullkomligt det hvita håret, som rakt och långt hänger ner öfver axlarne. Vi kunna ej begripa hur det kommer sig, men inom några minuter äro vi gamla bekanta med den gamle mannen. Vi kunde gerna förtro honom våra familjhemligheter, vi kunde gerna rådfråga honom om hvad som helst – vi se på honom, att han skulle förstå oss och svara oss.
Om man observerar något på människor skall man finna, att de verkligen öfverlägsna äro de mest förekommande, och att det endast är medelmåttan och odugligheten som anser sig komprometterad genom att nedsänka sig till vanliga menniskors tankegång. Det är likaledes endast medelmåttan och okunnigheten som lefva och ha sin varelse i autoriteter, som lefva och stöda sig därpå och som med ilska och oförsonlighet förfölja en och hvar, som ej tror på deras autoriteter eller som icke blindt underskrifver hvad de påstå. En verkligt stor man tål däremot ganska väl meningsstrider, han lägger aldrig sitt herrskarord i vågskålen, fastän pygmeerne gerna vilja kasta dit det för att gifva vigt åt sina småaktiga beräkningar; detta gör att den verkliga öfverlägsenheten aldrig blir tryckande, utan uppmuntrande – och att Thorvaldsen är en sådan bevisas bäst af hans enkla och anspråk lösa sätt att vara. Man är genast hemmastadd hos honom, han visar oss sina taflor, mest skänker af vänner inom konstnärernas vida krets. Flera af dessa taflor föreställa scener från Rom, i hvilka Thorvaldsen, i sällskap med andra konstnärer, deltagit. Ett rum är fullt av dyrbara romerska ålderdomslämningar, en samling den dyrbaraste jag sett, och likväl samlade ensamt av den frejdade konstnären själf och ämnade som en gåfva till hans fädernesland. Slutligen gå vi till atteljén; der finnes oändligen mycket om hvartannat, men mest intogs jag af Herdegossen, en herrlig bild av ungdom och skönhet i förening. Den gode gubben betraktade med välbehag sina händers verk, han smålog godmodigt åt våra anmärkningar och gladde sig med oss. Detta är en modell, yttrade han slutligen, pekande på ett basrelief, det är Julglädjen i himlen. Jag har ej fulländat det , jag hade ej ro dertill, ty min svärson låg ju sjuk här hemma och jag måste till honom – ett par tårar darrade i gråhåringens ögon – han torkade hastigt bort dem – ser ni – det är orsaken, hvarför min Julglädje ej är färdig – när jag kom hem var han död. Det der är Kärlekens åldrar sade han om en annan; de där kärleksgudarne äro instängda i en fogelbur, en pinne har gått ur och en af skälmarne tränger sig fram, han har nära nog vingarne framme – flickan nedtrycker det lilla hufvudet på Amorinen, han sträfvar emot – han segrar; se nästa fält, der sitter den skälmen i flickans famn och hon kysser honom, han har riktigt nog kommit ut – i det tredje, flickan har blifvit äldre, kärleken är henne för yster, hon bär den stackar gossen i vingarne, men han ser förstulet uppåt med ett skälmaktigt leende liksom han litade på sin öfvertalningsförmåga, och se der slutet, en gubbe, som vill fånga en Amorin, men denne flyr – flyr mot himlen där är den gamles kärlek hemma.
Så går den gode Thorvaldsen och låter oss vardagsmenniskor lefva i sina verk. Han arbetar ännu; tvenne kolossala statuer modellerade just nu: en ung Herkules och Æskulap. Det var rätt roligt att få se den hederlige läkareguden, men ömkligt att mannen ej är promoverad, ej en gång licenciat eller stipendiat i Kongl. Fältläkarekorpsen; man kan ju ej se att den der vördige mannen är en af vetenskapens utvalde; visst har han en ormstaf, men bättre vore i sanning, att föreställa Æsculap med rund mössa med sammetsrand och röd passepoil.
Bägge bilderna skola gjutas i brons och få sin plats på Christiansborg. Men vi återvända till Thorvaldsen – det är naturligt, att vi fråga honom efter vår Byström. Känner ni honom? Ja, svarar Thorvaldsen. – Nå! än Fogelberg? “Ja visst, det är en stor konstnär som gör sitt land och sig sjelf heder”, svarade gubben med värma; “värderar man honom i Sverige?” – Å ja, visst gör man det, svarade jag. Han arbetar ej för penningar, utan för konstens skull – det blir en stor man om han får lefva. Käre landsmän, passen snart på att beundra Fogelberg, så att ni icke slutligen måtte rent af falla sönder af beundran och flathet. Fogelberg håller på att bli stor, akta er, att han ej växer er öfver hufvudet.