De försök som gjorts att förklara pyramid kulten under 1700-talets senare del har som regel sett denna ur alltför trånga vinklar. Emil Kaufmann uppfattade den som ett formhistoriskt fenomen och ett prov på de progressiva arkitekternas fixering vid de abstrakta byggnadskropparna. Och onekligen var pyramiden en stereometrisk gestalt, som klart uttryckte det entydiga, det monolitiska och det hypertektoniska.

Hautecoeur och Helen Rosenau såg däremot denna preferens som ett antikvariskt symptom. Den avspeglade enligt dem det vaknande intresset för den klassiska forntiden, för gravmonumenten i Egypten. Och för Cestiuspyramiden i Rom, alltså den enda autentiska antika gravpyramiden, som var bevarad på europeisk mark og inom räckhåll för 1700-talsarkitekterna.

Naturligtvis var både den nya formtrenden med sin reaktion mot barockarkitekturens utsvävningar och inriktningen på de forntida byggnadsverken starkt bidragande orsaker. Men den viktigaste drivkraften har undanskymts i dessa förklaringsförsök. Med gravpyramiderna introduceras vi helt enkelt i den nya humanism, som uppreste sig mot de livsmönster som kyrkan och envåldsmakten höll den europeiska människan fängslad i. I pyramiden fann de revolterande krafterna en typ av gravmonument som svarade mot deras agnostiska och sekulariserade dödsföreställningar och som bildade en antites till den kristna, etablerade sepulkralarkitekturen. Pyramiden kunde resas som den nya humanismens specifika form av tempel över deras döda och som en konkretion i sten av dess progressiva vilja.

Som en mycket tidig pyramid utpekade Kaufmann det monument, som Desprez placerade överst på sitt till Voltaire 1776 dedicerade fantasimausoleum (pyramid nr. 7). Men detta krön är en genuin barockuppsats ur traditionell kunglig pompe funebre och inte en pyramid av antik typ. Långt tidigare, 1747, hade däremot en idealanläggning med en verklig, antikderiverad pyramid designats i Rom aven landsman till Desprez (pyr.nr. 1). Det var Nicolas Jardins berömda Chapelle Sepulcrale med ett centralt gravtempel, direkt avlett ur Cestiuspyramiden med dess omkring 50 graders sid vinklar vid monumentets spets. De tungt vilande pyramiderna i “Le genre egyptien” med omkring 80 graders sidvinklar vid spetsen började först uppträda i revolutionsepokens utopiska projekt.

Jardin kan på ännu ett sätt hyllas som pionjär inom pyramidkulten. Han blev den förste som reste en nyantik pyramid i Danmark, visserligen i en tillfällig iscensättning. Det var hans castrum doloris vid Frederik V:s begravning i slottskapellet 1766 med formen aven något tillspetsad Cestiuspyramid, genombruten aven rektangulär öppning för den kungliga kistan.

Efter en tolvårsperiod skapades åter ett pyramidprojekt i Danmark, möjligen tänkt att utföras som gravmonument i Sorö kyrka över Friedrich von Reitzenstein. Här möter vi sensationellt tidigt och i fullt utbildad sekulariserad stil den morbida typ av dödsarkitektur, som först blev frekvent i revolutionserans ideproduktion. En trappstegspyramid reser sig på en kvaderstenssockel och i denna substruktion öppnar sig, flankerad av två sfinxer, en välvd entre till dödens nattsvarta värld, pyr.nr.96, fig.1..

Detta epokgörande projekt finns bara bevarat i den crayongravyr av Kleve, som bildar frontespis i minnesskriften över den döde. Och upphovsman till det var en av den danska nyantikens mest framstående representanter, Jens Bang, vid denna tid nyutnämnd medikus vid Sorö akademi.

En så kristendomsfientlig scenografi var tiden inte mogen för. Bang fick i stället förverkliga ett monument i modifierad form åt familjen Reitzenstein i Sorö kyrka, utan sfinxer och med pyramiden utbytt mot en mäktig obelisk. Men en monumental, halvkretsformad gravingång med en hängande antik lampa ger oss en uppfattning om Bangs pionjäranda.

Ungefär vid denna tid lät Comte de Holk resa det bekanta cenotafiet över Bernstorff i Eckhoffs park i Holsten. Det hade formen av en klassiskt tecknad gravpyramid, vitrappad för att se ut att vara byggd i marmor (pyr.nr. 62). Följande år, 1779, tillkom nästa pyramid i beständigt material, visserligen i blygsamt format och tvådimensionell tillskärning men idehistoriskt betydelsefull, alltså Wiedewelts monument över Hannibal Sehested på Jägerspris (pyr. nr. 97). På ett sockelparti med avtrappade sidor och ett halvcirkelformat “gravvalv” har skulptören rest en liten elegant, antikinspirerad pyramid.

Fig. 4. Pyramid no. gga. Meyn, mausoleum. “K.S. 329b”. Kunstakademiets samling af arkitekturtegninger.

Fig. 5. Pyramid no. 101. Meyn, mausoleum. “K.S. 327”. Kunstakademiets samling af arkitekturtegninger.

Fig. 6. Pyramid no. 100. Meyn, mausoleum. “K.S. 328”. Kunstakademiets samling af arkitekturtegninger. Fig. 7. Pyramid no. 99b. Meyn, mausoleum. “K.S. 328”. Kunstakademiets samling af arkitekturtegninger.

Tidigare hade både Wiedewelt och hans kolleger tecknat epitafier och gravvårdar med pyramider som integrerande delar. Men detta var formgestalter av mer konventionell typ, som t.ex. hos Weidenhaupts monument över Eickstedtarna i Ringe kyrka från 1776 (pyr. nr. 112 a och b). Att Wiedewelt inspirerades av traditionell gravkonst med pyramidinslag på kyrkogårdar i Rom har klarlagts av Dyveke Helsted.

Men Wiedewelt skulle gå i spetsen i fråga om att befria gravmonumenten från barockens rekvisita och introducera stilexponenter med Cestiuspyramiden som utgångspunkt. Möjligen är han auktor till Herman von Fabritius grav pyramid , bevarad i en målning (inv.nr.5054) i Frederiksborgssamlingen (pyr. nr. 104, fig.2). Med säkerhet blev det Wiedewelt som skapade epokens mest imponerande pyramidsilhuett, alltså hos monumentet över Jens Bruun Neergaard i Ringsteds kyrka (pyr.nr. 109).

Jardins främste elev, Meyn, skulle utan tvekan designa de intressantaste projekten på detta område. Fem förslag till kunglig gravanläggning i Kochska samlingen (n:ris 327-330) med en pyramid av Cestiustyp som centralt blickfång har fått sin attribution diskuterad. Jag anser att deras karakteristika och tekniska detaljer styrker att detta är arbeten av Meyn och att de ritats i början av 1780-talet. En övertygande jämförelse kan göras av dem med hans ungefär samtidiga receptionsstycke.

Kanske kan de fem varianterna placeras in i en kronologisk följd. Tidigast verkar projektet med en relativt trubbig pyramid på en sockel med dorisk portik (pyr.nr. gga, fig.4). Hos den omgivande rekvisitan upptäcker vi påtagligt konventionella stilexponenter. I följande projekt med en liknande pyramid är barockkaraktärerna hos de flankerande elementen mer nedtonade (pyr.nr. 101, fig. 5). Ytterligare ett steg har Meyn drivit innovationen i det tredje projektet (pyr.nr.lOo, fig.6). Sockelbyggnaden, som bär upp pyramiden, har här förenklats och purifierats.

I de två sista gravanläggningarna möter vi Meyns renast utformade pyramider. De har befriats från sina substruktioner och står direkt på stylobaten (pyr.n:ris ggb och 102, fig. 7 och 8). De är också i proportioner och format mycket nära anslutna till Cestiuspyramiden. Detta betyder att Meyn tagit ned skalan till realistiska och köpenhamnska mått och därigenom tagit avstånd från tidens kolossal projektioner. Kanske räknade han med ett kungligt mausoleum på Slotsholmen eller i dess närhet?

Mest berömt är Meyns 1791 utförda men aldrig förverkligade förslag till gravmonument för Tordenskiold i Holmens kyrka. Det visar en pyramid i relief med avskuren spets (pyr.nr. 108). Vid dess bas, bakom en dorisk portik, öppnar sig gravvalvet för sjöhjältens sarkofag.

I Konstakademiens arkiv, under beteckningen “Mausoleer, gravkap el uden kunstnernavn og ort”, finns ytterligare två pyramid projekt, som – med tvekan – tillskrivits Meyn. Båda är utförda på samma blad. Det ena (pyr. nr. 114) visar ett mausoleum i genomskärning med rik barockutstyrsel, krönt aven högsträckt pyramid. Med sin eklektiska och ungdomligt oskickliga komposition kan den möjligen vara en övningsuppgift från Meyns tidigaste läroår. Ett starkare intryck ger den lilla blyertsskissen till ett annat monument, flyktigt tecknat i bladets övre hörn (pyr.nr. 115, fig. 3). Vi ser här en pyramid i kvaderverk, stående på en sockelbyggnad och inte olik pyramiderna n:ris gga, 100 och 101.

Osäker är attributionen slutligen på ännu ett osignerat pyramidprojekt i Kochska samlingen (nr. 687). Det är ett i blyerts tecknat gravtempel i egyptiserande stil med stympad spets (pyr.nr. 116, fig. 9). På alla fyra sidor genombryts det av halvcirkelformade ingångsvalv med framförställda portiker i tung, dorisk design. Arkivföreståndare Millech ansåg sig kunna känna igen Meyns teckningsstil och hans piktur i påskriften “90 alen”. Attributionen kan möjligen styrkas av att Baumgärtner, inriktad på danska fantasi projekt, publicerade pyramiden i sitt Ideen-Magazin.

Men jag tillskriver hellre detta intressanta pyramidmonument någon arkitekt ur en yngre generation än Peter Meyns.

På Kobberstiksamlingen kan vi studera ett utkast av C. F. Stanley (“Td 137, stor”) till en gravvård. Den har en reliefplatta i form aven stympad pyramid, som bildar fond åt en sarkofag (pyr.nr. 113). Möjligen är Stanley också upphovsman till den mycket smala, “nio alnar Höga” och stympade gravpyramid, som danska nationalmuseets bildarkiv bevarar i form aven akvarellerad tuschteckning (pyr.nr.105).

En fulländat ren och idealt tillskuren pyramidsilhuett, bara kompletterad aven omvirad blomsterkrans, finner vi hos det Thygesonska gravmonumentet på Hattings kyrkogård från 1803 (pyr. nr. 106). Två år senare placerades framför Holmens kirke på Bremerholms kyrkogård det i särklass strängast utformade monumentet inom pyramidkulten – eller vid sidan av den. Det var gravvården över matematikern Jens Wadum, en liten tetraedron med den dödes namn i bronsversaler på en av kompositionens fyra identiskt lika sidor .

Bangs pyramidmonument från 1778 blev ju inte förverkligat. Men jag vågar antaga att han till sist, tre decennier senare, fick resa ett sådant (pyr.nr. 111, fig. 11). Vid den tiden var han intensivt verksam med formgivningsuppdrag för Assistenskirkegården. På denna begravningsplats reser sig ett pyramidmonument, odiskutabelt skapat aven stor arkitekt och humanist, alltså Leonhard Fix’ gravvård. Flera experter på dansk sepulkralkonst, däribland Dyveke Helsted, har försökt fastställa monumentets upphovsman och publicerat intressanta förslag.

Jag anser att man för att finna en trovärdig attribution skall jämföra detta med Bangs pyramidprojekt från 1778 och upptäcka de många överensstämmelserna. Hos båda monumenten ser vi en pyramid resa sig från ett postament, flankerat av två liggande sfinxer. Hos båda är en porträttmedaljong med den döde upphängd på pyramidytan och inramad av ormen, som biter sig i stjärten. Och liksom över ingången till Sorömonumentet den unge adelsmannens identitet markeras av den dödes omkullstörtade vapensköld, kröns valvet hos köpmannen Fix’ monument av de tre symbolerna för dennes yrkesgren, merkuriusstaven, treudden och fartygsstäven (i valvet ligger en parafras av Goujons kronhjort).

Fig. 11. Pyramid no. 111. Jens Bang (?), gravmonument över J. L. Fix, 1807. Assistens kirkegård.

Fig. 12. Pyramid no. 120. Thorvaldsen, gravpyramid, etc. “A7, 185a, verso”. C722v.

Som en sammanbindande länk mellan dessa båda pyramidmonument uppfattar jag den mycket intressanta skissen till ett tredje sådant i Kunstindustrimuseets bildarkiv (“Dekorative Tegninger. Ubekendt, nr. 2”). Dette projekt (pyr.nr. 118, fig. 10), en laverad tuschteckning som jag alltså tillskriver Bang, uppvisar många likheter med den Reitzensteinska gravpyramiden på Kleves spegelvända gravyr. Samtidigt är den utan tvekan en antecipation af Fix’ monument på Assistenskyrkogården (fig. 11).

I kapitlet om Thorvaldsen som arkitekt vill jag skriva in tre gravpyramider, tecknade med hans snabba penna på baksidorna av två blad (A7, 185a, versa och A9, 221, versa). Onekligen intressant är den första av dessa (pyr. nr. 120, fig. 12). Den visar en elegant, högsträckt fasadsida. En välvd entre flankeras av skulpturer och också vid pyramidens hörn kan vi se skulpturverk på kubiska postament. Bakom pyramiden reser sig en obelisk och bakom den tycker jag mig se det Thorvaldsenska museet. Är det rentav ett gravtempel åt sig själv, som tecknaren här har i tankarna?

På nästa blad ser vi två pyramider – och möjligen ansatsen till en tredje. En av dem har en massiv, stympad silhuett, krönt av ett “sarkofaglock”. Ingångsvalvet är vidgat till det maximala (pyr. nr. 121a, fig. 13)’ Upptecknad korsvis och något överskärande denna upprepas en liknande, tungt vilande pyramid, men utan stympning (pyr.nr. 121b).

Fig. 13. Pyramider no. 121a-b. Thorvaldsen, gravpyramider, etc., detalj av C221v

Också Freund, Thorvaldsens elev, har i en av sina skissböcker (C 38h) tecknat en pyramid av idealtyp med en sarkofag i en halvcirkelformad nisch (pyr.nr.122). Detta utkast från omkring 1823 avspeglar kanske den sista pyramididen i den respektingivande danska nyantiken.

Denna artikel är ett utdrag ur kapitlet “Pyramiderna i Danmark och Norge” i författarens otryckta arbete från 1960-62 Nyklassicismens arkitektur i Europa. Idealgestaltning, antikeklekticism och utopism.

Sidst opdateret 11.05.2017