Den 16 Mars.
[...]
...[Nazarenerne] återvänder till det sköna och väsentliga i ett längesedan förflutet, hvars herrligaste, men också sista, frukt var den oöfverträfflige Raphael. Att en åsigt, som genom sin motsats till de flesta samtidas begrepp om konst och dess bestämmelse, nödvändigtvis till en början måste yttra sig med ett revolutionerande lynne, först hos tyska konstidkare skulle tändas och utvecklas, följer av den spekulativa, historiska och religiösa rigtning, som är själen i Tysklands nationalbildning. Bland Italienarna ha de hittills blott vunnit en Maltesare till lärjunge. De andra, äfvensom Fransoser och Engelsmän, fortfara med mycken beqvämlighet och sjelftillfredsställelse att måla statuer, coups de theatre, nakna flickor och gaeliska töckenbilder. Somliga förgrubbla sig på Guidiska ätherfärger och Mengs’iska idealer, andra äflas att i eklektiska compositioner sammandestillera tre eller fyra mästares (t. ex. Raphaels, Titians och Correggio’s) olikartade storheter, en talrik mängd repeterar oupphörligt Davids fransyska tragedier, några tro sig vara i besittning av den pura Naturen, samt yrka med höga rop på kraft och naturgeni. Det sista, nemligen enligt sitt begrepp därom, förmena sig Engelsmännen till ett utmärkt mått hafva upptäckt hos Thorvaldsen, hvarföre de ock värdera honom ungefär ur samma synpunkt, som de upphöja sin nyaste modeskald, Lord Byron, till ett non plus ultra bland alla skalder på jorden. Tvifvelsutan äga Britterna sinne för allt, som på ett djerft och öfverraskande vis är lefvande och ursprungligt: men de flesta tyckas dock sätta det sköna och det stora blott i uttrycket av en ovanlig kraftansträngning. Om philosophi, religion och poesi kan hos alla dessa egentligen ej vara fråga, hvarken i principerna, eller i den känsla som leder deras utöfning.
Annorlunda Tyskarne. [...]